När blir man vuxen egentligen?

Jag lyssnade på Sommar i P1 med Peter LeMarc idag. Ja, jag vet. Redan där är det ganska vuxenvarning på mig, men jag har insett att de som pratar ofta har valt ut intressanta tankar att framföra. Peter pratade i alla fall om att växa upp och bli vuxen och framför allt om hur hans pappa växte upp på 20-talet och när han egentligen blev vuxen.
Det fick mig att fundera på när man egentligen borde börja kalla sig vuxen. Är man vuxen när man tänker mer på kuddtyger är partytoppar när man är ute och shoppar? Om jag plockar ur diskmaskinen utan att någon säger åt mig? Eller är det när man kan spendera en lördagskväll med sina föräldrar i sommarstugan, läsandes vars sin bok och vara ganska nöjd med det? Är jag vuxen om jag kan skruva ihop en IKEA-möbel själv, för att jag storhandlar eller längtar tills jag flyttar till egen lägenhet för jag kan få packa upp mina nya kastruller? Är man vuxen när man tittat på Så ska det låta och sjunger med högt till låtarna eller betyder att vara vuxen att inte längre ringa pappa så fort något går sönder utan försöka fixa det själv?
Peter LeMarc pratar om att det förr i Sverige fanns vissa ritualer som påvisade att man började bli vuxen, ritualer som konfirmationen eller att få sitt första jobb. Efter det förväntades man ta ansvar och uppföra sig som övriga vuxna. I dagens samhälle finns inge sådana tydliga ritualer tycker jag. Peter pratar om studenten eller 20-årsdagen då den sista stora åldersgränsen passeras och man får handla sprit på systembolaget. Men blir man vuxen idag vid vissa tidpunkter? I dagens samhälle kan vi hela tiden skjuta vuxenvärlden framåt. Efter studenten vill vi ha lite världsvana och leka av oss så vi reser jorden runt. Sedan ska vi skaffa utbildning och leker oss fram på kårhus och nationer.
Väl utbildade ska vi göra karriär och tjäna pengar innan vi slår oss ner och bildar familj. För det är väll ändå att vara vuxen? Att ta ansvar för ett annat liv är väll vuxet? Eller är det bara att börja om?
Jag tror man blir vuxen i ögonblick, inte med vad man gör. Jag växte ett steg när jag åkte till Schweiz själv. Där fick jag ett helt annat ansvar, ett ansvar för en annan familjs barn och hus. Det var en ibland jobbig tid men den fick mig att inse att jag faktiskt klarar ganska mycket.
Men är det egentligen så fel att bli vuxen? Och kan man inte vara vuxen och ändå ett barn? Det vill jag vara! Jag håller med Peter, vuxen är man nog bara i andras ögon.
X